I dessa tider är det mer regel än undantag att matintaget är över det normala. Mängder av fet mat toppas för säkerhets skull av med obscena mängder choklad. Då hamnar man i ett tillstånd som jag inte tycker om, men när jag som alla andra har hamnat i det gör jag snarast något åt det. Idag var det en tennismatch som skulle minska övervikten. Moståndare var min vän Kalle och med tanke på att jag spelade mycket tennis som ung trodde jag att det skulle bli en munsbit. Jag hade tidigare avböjt spel mot nämnde Kalle med motiveringen att "jag inte tyckte det var kul att spela mot någon som var så mycket sämre". Det här grundade jag på min ganska mediokra karriär som 15-åring och ganska snart ångrade jag mitt tilltag. Tyvärr var skadan redan skedd och alla patetiska försök att ta udden av mitt uttalande föll platt.

Matchen gick av stapeln klockan 14.00 och det visade sig ganska snart att jag skulle få äta upp min dryga attityd ganska snabbt. Karl-Fredrik, som till råga på allt var en aning bakfull, visade prov på en bra serv och en mycket stabil forehand. Jag däremot hade stora problem att överhuvudtaget hitta bollträffen och mitt rörelseschema liknade en 65-årings. Jag hängde dock med till 6-6 och matchen fick avgöras i tiebreak. Där var Kalle den starkare och han vann helt rättvist den en och en halv timme långa matchen. Vad har jag då lärt mig av detta? Jo, var alltid ödmjuk. Det måste var den bästa egenskapen av alla och en egenskap som jag tror mig besitta i vanliga fall. När jag nu mot alla mina principer stack ut hakan fick jag sota för det direkt och ni ska veta att det svider...rejält! Det positiva är att magen är lite mindre svullen.

Vad har detta med inredning att göra undrar ni. Inte ett jäkla dugg! Jag var bara tvungen att bearbeta förlusten genom att skriva av mig. Inom en vecka ska jag ta revansch med ett nytt svindyrt racket.

//Martin med magen